Jag är ingen modig kvinna. I alla fall inte när det kommer till spindlar av modell större. Mindre spindlar kan jag hantera utan större problem, men större spindlars blotta närvaro ger mig verkligen hjärtsnörp.
Vi har äckliga källarspindlar i lägenheten. Vi eliminerar dem på olika sätt. Sivan äter upp endel av dem. Det vänder sig lite i magen när man ser det, men oftast är hon för snabb för att man ska hinna stoppa henne. De flesta dör den snabba skosuledöden och några släpps ut.
För några veckor sen när jag dammsög såg jag en och sög upp den med dammsugaren innan jag hunnit inse att det var en dålig idé och att den skulle sitta där inne i påsen nu. Kanske yngla av sig till tusentals äckliga småspindlar, eller i bästa fall kravla ut därifrån och sitta nånstans i slangen. Obehaget att inte veta var den befann sig nådde sin kulmen cirka en vecka efter att jag dammsugit upp den, då jag råkade dammsuga upp Johannes strumpa som jag lånat av en kompis och därför kände att jag var tvungen att hämta upp den ur dammsugarpåsen.
Den ångest som infann sig när jag var tvungen att sticka ner handen och fiska upp strumpan är obeskrivlig. Jag såg för mitt inre hur spindeln kunde vara var som helst där inne, kanske till och med på strumpan, eller att där fanns miljoner små spindelbebisar där nere. Jag stod en bra stund och äcklades och stirrade ner i det svarta hålet i dammsugarpåsen, tills jag kom på att jag faktiskt inte behövde använda handen och gick och hämtade en tång från köket och fiskade upp strumpan. Inte ett spår av spindeln - tack gode gud!
Samma ångest har infunnit sig de senaste dagarna när jag besökt vår toalett på nedervåningen. Grejen var nämligen att jag smög ner dit mitt i natten för ett par dagar sen (går aldrig på toan uppe på nätterna eftersom att lillen kan vakna när man spolar - det är det inte värt!), jag satte mig sömndrucken på toastolen och när jag satt där såg jag en sån där äcklig källarspindel sitta på golvet. Jag lät den vara där och gick och la mig igen. Nu är det skitjobbigt att gå in på den toan, för jag vet att den kan vara där nånstans. Bakom toastolen, i skurhinken, i ventilen, i badrumsskåpet, bakom handduken, någonstans i tvätten som är på tork? Jag skannar alltid av rummet med blicken innan jag går in dit nu, men har inte sett till den. Kanske har den stuckit, men kanske är den kvar. Ovissheten är skitjobbig! Igår när jag stod och tvättade händerna såg jag något svart i ögonvrån. Det var en tråd på min svarta, kortärmade tröja som hängde ner på armen, men sett ur ögonvrån hade det kunnat vara ett spindelben från en spindel som satt på min tröja, och jag hoppade cirka två meter upp i luften. Herregud! Så. Nervös. Man. Kan. Vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar