Utvecklingssamtal på dagis

Imorse hade jag utvecklingssamtal med Johannes dagisfröken. Sen körde jag till jobbet och kände mig helt förvirrad. Det visar sig att jag och dagis har ganska olika uppfattningar om Johannes.

Vi började i alla fall med att vara överens om att han kan bli himla, himla arg. T ex har de en rutin vid samlingen när de lägger ut bilder på alla barnen på golvet och så får barnen vart och ett turas om att ta en bild på någon och sätta upp i en ruta på väggen för om det barnet är där eller hemma. Det var Johannes bra på och tyckte var kul. Tills någon tog hans bild och skulle sätta upp på väggen. Han blev tydligen jättearg/upprörd av någon anledning. Nu är det bättre, men det upprepades de första gångerna.

Likadant om någon försöker ta det han håller på och leker med (och då kan det röra sig om 10 dinosaurier och något annat barn försöker ta en av dem). Då blir han arg.

Sen blev det ganska mycket prat inom ämnet att "vara social, ta för sig, interagera med de andra barnen". Och där håller jag inte med om hur de tänker. Hans fröken sa att han är väldigt trygg i sig själv, men att han ofta leker för sig själv. Han kan hålla på länge och leka med en viss sak för sig själv och hänger först på de andra när de börjar springa runt och härja, inte vid "vanlig lek". Inte att han är utanför, utan att han leker för sig själv för att han vill det.

Och sen är han inte med och pratar vid middagsbordet utan kan sitta lite som i sin egen värld, sa hon.

Det var väl det de ville arbeta med. Att han ska vara mer med de andra.

Fast jag tycker inte alls att det är nödvändigt att åtgärda något. Han verkar må jättebra som det är. Han tycker det är superroligt att vara på dagis, pratar ofta om de andra barnen och säger att de är 'hannes kompisar'. Springer alltid in med ett leende på morgonen. Andra mammor berättar att deras barn tycker det är så roligt att leka med Johannes och bara igår berättade en annan fröken att han haft superkul med de andra killarna och de hade hållt på att rulla nerför en kulle och skrattat. På kalaset i bromölla såg vi inte röken av honom för han var med de andra barnen och hade jätteroligt. När vi har vänner hemma och andra barn leker han ju med dem och tycker det är kul att de är där. Jag har faktiskt aldrig upplevt honom som osocial, så jag blev väldigt förvånad att det togs upp som något som man ska jobba med.Perplex till och med.Fattar ingenting.

Jag talade om hur vi tänker, att vi aldrig har pushat honom till att vara på något sätt utan att han får vara som han vill (så länge han inte är olydig såklart). Skulle han vara blyg så är han en sån person och det är absolut inget fel i det. Tycker det har blivit sån hysteri runt det här med att man ska "ta för sig" och vara så tuff och framåt. Då kan man vara stolt som förälder, är barnet blygt får man skämmas lite och säga "var inte blyg nu" till sitt barn (och så förstår barnet att det är något fel att vara som det är = blir ännu blygare). Det är något fult att vara blyg i dagens samhälle och jag tycker det är fel. Vår uppgift är väl ändå att se till att han känner sig trygg och accepterad hur han än är, inte att se till att han följer någon slags mall för hur man får vara. Då tror jag han kommer bli trygg i sig själv och klara sig bra i livet. Tycker det är fantastiskt att han är så liten och ändå går sin egen väg.