Just när man skrivit om hur glassigt liv vi har som hundägare så kom den där trotsen vi befarat. Hon har börjat pröva oss sen igår den unga damen. Vi säger fy till henne för att hon tuggar på skorna i skohyllan och vips så hittar man att hon har dragit med sig en hel sko till sin korg.
När vi skulle hem från mamma och pappa igår skulle hon plötsligt inte med hem. Hon skulle inte komma när jag ropade på henne och spjärnade emot när vi skulle gå ut. *suck* Men det är ju bra att hon trivdes haha. Gick finfint att träffa katterna. Hon brydde sig helt enkelt inte ett skvatt om dem utan lekte glatt med deras leksaker och åt upp deras mat medan de tittade på med tjocka svansar.
Och så har vi börjat jobba på det här med att inte dra i kopplet också nu när hon har fattat att man ska gå när man har koppel på sig. Det är hårt jobb. Stanna varenda gång hon drar iväg, berömma när hon gör rätt. Stanna. Gå. Stanna. Gå. Promenaderna tar sin lilla tid, men det är mysigt att vara tillsammans med henne, så det gör inget. Hon fattar längre och längre stunder att hon inte ska dra, men så plötsligt ser hon nåt och bara galopperar iväg. Och då får vi stanna. Igen.
Hon har även fått för sig att smånafsa när hon busar, vilket vi inte vill veta av. Och att hon inte ska hoppa upp på en när hon blir glad, för det kommer ju inte vara så himla festligt när hon blir stor.
Ska även ta ut henne till inhägnaden för blindhundar vid GVG nån dag för att testa att ha henne lös. Jag vågar inte riktigt ta ut henne i skogen och bara släppa lös henne innan vi har testat henne i inhägnad först.
Blir mycket med Sivan nu, men jag är ju så jäkla förtjust i 'na!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar