Vi började dagen med att äta blåbärspannkakor hemma hos oss tillsammans med David och Emma. Väldigt trevligt! Sen hann jag med att gräva en ny rabatt i trädgården innan Katrin kom över för att dricka vin och prata. Precis när hon satt sig på cykeln för att cykla de tre kilometrarna hit öppnade sig himlen och skyfallet höll i sig tills ungefär exakt när hon var framme hos mig. Jag tror aldrig jag har sett en sån genomblöt människa någon gång och ändå hade hon regnkläder på!
Alltså, jag går och nojar över det här med Winston. Jag är orolig. De säger ju att de har tänkt igenom det noga, även med avseende på katten och kaninen. Men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att det här är en impulsiv handling.
Det är inte konstigt. Först ringde kvinnan och var jätteintresserad och berättade vilket jättebra hem de skulle ge Winston, att de levde mycket friluftsliv och var mycket i skog och mark och att hon hade känt på en gång att Winston var "hennes" hund. De har en stuga i Hok som ligger en timme härifrån ungefär och skulle vara där på semestern. Jag uppfattade då det som att de skulle ha semester ganska snart och hade velat ha Winston på prov under sin tid i stugan, vilket jag tyckte kunde vara en jättebra lösning med tanke på avståndet. (Men jag missuppfattade troligtvis, för sen hade de inte semester nu utan ska ta ledigt de första dagarna för att vara med Winston, så det var nog bara att hon nämnde att de hade sommarstuga där, eller nåt.)
Winston var då borttingad, men jag ringde upp henne när han blev tillgänglig och då sa hon att hon måste prata med sin man (vilket kanske hon borde ha gjort innan hon ringde första gången) och sen har de katt och en kanin som hoppar lös ett par timmar om dagen och de kan inte göra sig av med kaninen eller katten för då blir barnen förkrossade och hon var orolig för att Winston inte skulle vara stabil i psyket för att han varit runt så mycket. Men hon bad att få ringa tillbaka senare på kvällen.
Efter samtalet tog jag för självklart att det inte skulle bli någonting då Winston inte kan bo med en lös kanin utan fara för kaninens säkerhet. Och kaninen var väldigt viktigt för dem dessutom.
Sen ringde kvinnan i Gävle igen och frågade hur det gick och då sa jag som det var, att Winston kan inte bo med en kanin och vi tror inte att Winston kan bo med en katt heller och vi kände att det var en för stor chansning med tanke på avståndet. Men då hade hon pratat med sin familj och de hade bestämt att en hund smäller högre en kanin trots allt och katten var van vid hundar. Hon hade även pratat med en hundpsykolog som sagt att han inte trodde det skulle vara någon fara med Winstons psyke trots alla olika hem (hur han nu kan veta det, alla hundar är väl olika, eller?!). De kände sig säkra på att det skulle gå bra och ville väldigt gärna komma och titta på Winston ändå och jag förtydligade att om det inte funkar så är det de som måste köra tillbaka med honom, så att de är på det klara med det. Hon sa att Ja det får vi ta då, man måste ändå räkna med att det ska fungera.
Min uppfattning är att jag försöker att få dem att tänka till på riktigt, men når inte riktigt fram. Jag hoppas verkligen att jag målar fan på väggen nu, men något i det här känns bara fel. Det är utan tvekan också så att avståndet gör mig nervös. Runt Växjö har vi haft alla möjligheter att träffa Winston och att se hur han har det och har gjort det också. Nu kommer han vara 60 mil bort och jag känner att jag har noll kontroll över vad som händer där borta. Vi har också känt oss väldigt trygga med de personer som har haft honom. Men det här en riktigt jobbig känsla! Hade det varit samma familj, men som bodde i närheten så hade jag inte känt sån här ångest.
På lördag morgon kommer familjen och ska vara hos oss några timmar och umgås med Winston. Och det är ju faktiskt som Martins föräldrar sa, att vi måste inte lämna ifrån oss honom om det inte känns helt bra. Det är deras val att köra hela vägen från Gävle. Jag har sagt till dem att det inte finns några garantier. Winston är en fantastisk hund, men det är inte säkert att han passar dem eller de passar honom. Vi är inte bara ute efter ett hem till Winston, det ska vara rätt hem för honom också. Men hon sa att Ibland måste man chansa. Det är ju sant. Det kan ju bli bra också. Jag tänker att de får komma hit och träffa honom och oss och kanske får jag ett mycket bättre intryck då. Men jag släpper aldrig iväg honom om jag fortfarande tvivlar. De får bli hur stötta de vill. Det är min hund.
Dessutom mailade det en tjej till Martin idag och frågade om Winston. Hon hade haft en Kerry som nyligen gick bort i cancer. Hur perfekt hade inte det varit!? Så typiskt att hon inte hörde av sig lite tidigare bara. Blir det inget med Gävlefolken så kommer jag höra av mig till henne som ett skott!
Winston lever för närvarande det mycket goda livet på gården hos Camilla. Han springer lös precis hela dagarna bland hönor och getter och det går kanonbra. Fast han hade blivit lite stött häromdan för Camilla hade inte släppt ut hönsen när han kom ut på morgonen, så han fick sitta och vänta. Söt-Winston. Å vad jag vill att han ska få ett bra hem snart!
Den här squashen fick vi av Martins föräldrar igår. Den är helt enorm!
Det syns kanske inte så jätteväl här, men jag tror bestämt att Sivan börjar bli lite grå! Eller så är hon dammig ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar