lördag 17 augusti 2013

Semester dag 13 - Hej Winston och mer trevligt besök

Jag börjar med det trevliga idag! Martins gamla barndomskompis har varit här på middag. De har inte setts på många, många år och det var jättetrevligt. Vi åt paj och lillen var på sitt bästa humör. Han har dock fått en ovana att spotta ut mat han inte gillar i handen och slänga det på golvet till Sivan. Suck. Tänk om han fortsätter göra så på dagis sen? Det kommer ju inte se bra ut...

Sivan haltar fortfarande (inte del av det trevliga). Idag har vi gett henne första tabletten med smärtstillande/inflamationshämmande. Hoppas att det kan vara så enkelt att det får bort hältan. Annars har de ingen mer hjälp att ge i Ljungby utan då kommer hon att remitteras till Växjö djursjukhus för vidare undersökning.

Winston kom tillbaka till oss vid fyratiden. Det var ett frostigt möte, men oundvikligt att det blev så. Jag tycker de är så korkade och oseriösa och inte tänkt på Winston för fem öre. Vi var ju så tydliga med att vi ville att han skulle få ett långvarigt hem och att de skulle tänka igenom det noga innan de tog honom. Och så kommer de tillbaka med honom för en sån skitsak som att han drar i kopplet. De har inte möjlighet att vara konsekventa och de har inte tiden att lägga på honom, hade de insett. De sakerna skulle de ju ha tänkt på innan! Det har ju inte med Winston att göra överhuvudtaget. Vi har talat om för dem exakt vilka sidor man kan behöva jobba med. Som att han har svårt för saker med hjul och att han drar i kopplet. Då borde de ha tagit med det i sitt övervägande om de har tid till att jobba med det.

De berättade att de hade provat att få honom att gå fint, men det gick inte. I två kilometer hade de stannat och gått. Stannat och gått. Sådär som man kan göra för att träna bort att de drar. Det hade tagit 1,5 timma att gå den sträckan sa de och skakade på sina huvuden som att Winston var hopplös. Men han fortsatte att dra och då hade de insett att det här går ju inte. För att inte tala om hur galen han blev efter cyklar och joggare och så såklart drog han ju något vansinnigt efter kaninerna. Hela tiden. Men det ironiska var, sa kvinnan, att efter att de ringt och sagt att de skulle lämna tillbaka honom så hade han gått hur fint som helst i kopplet, en hel promenad. Så han fick alltså 1,5 timme på sig att lära sig gå fot. Kan man på riktigt tro att det ska gå så fort? Och sen bara ge upp? Det är helt galet för mig.

Som slutkläm talade de om att de hade haft en rolig vecka i alla fall, så de ångrade ingenting.
De hade fått en del erfarenheter att ta med sig tills de köper valp nästa sommar! Lycka till med valpen, säger jag. Stackars uppfödare som kommer få tillbaka den med vändande post. (Den kissar ju inne!)

Förlåt att jag är såhär cynisk och elak, men nånstans måste jag göra av min irritation över hela grejen.

Jag är glad att Winston är på hemmaplan igen i alla fall. Nu är han hos Jennie som hade honom först. Jag berättade förstås allt om vad som hänt och hon är lika upprörd som vi. Det konstiga är att hennes son är i samma ålder som tjejen som skulle gått ut med honom i Gävle, och han går ut och går med Winston utan problem. Han lyssnade såklart på när jag bland annat berättade om hur de tyckte Winston var förfärlig för han ville jaga cyklar. "A just det, CYKLAR, dem vill han springa efter", sa han bara och skrattade. Det var inte ett problem överhuvudtaget. De gillar honom med hull och hår. Det är ju så Winston ska ha det. Han ska vara omtyckt även för sina lite oslipade sidor.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Cynisk och elak...???
Klokt funtad och empatisk med W skulle jag kalla det!

/Ylva

Anonym sa...

Imponerad över att du över huvudtaget lyssnade på deras argument. Svårt att föreställa sig att sådana mäniskor finns över huvudtaget./Ulla

Unknown sa...

Tack Ylva :)

Jag har spytt galla över det här till höger och vänster nu, och jag brukar inte hålla på så. Men nu är jag helt klar med de här människorna och kan lämna det bakom mig!

Jag fattar ingenting om hur de har tänkt och det är nog inte ens lönt att försöka...

/Christina